Västerås ångkraftverk

Läs bakgrunden och historien nedan.

Eller gå direkt till bilderna.



Historia

1908:
Riksdagen beslutar att en Vattenfallsstyrelse ska tillsättas, och som fr.o.m. kommande år ska hantera utnyttjandet och förvaltningen av de vattenfall, vattendrag och kanaler som staten äger.
1910:
Trollhättans vattenkraftstation blir den första att tas i bruk.
1911:
Regeringen beviljar medel för att bygga Älvkarleby kraftstation.
1914:
Porjus vattenkraftstation tas i bruk.
1915:
Vattenkraftstationen i Älvkarleby tas i drift. Härifrån matas en 70 kV ledning som försörjer det "östra centralblocket" med el, d.v.s. Dannemora, Uppsala, Enköping och Västerås. Västerås stad tecknar ett 40-årigt avtal med Vattenfall om leverans av el från Älvkarleby (och stadens egna elproduktion läggs ner).
I juni månad påbörjas byggnationen av Västerås ångkraftverk som reservkraftverk, efter uppdrag av Kungliga Vattenfallsstyrelsen, med ett första anslag på 1.650.000 kronor. Tanken är att det ska användas när Älvkarlebys vattenkraft inte räcker till. Bygget hade redan från start tanken att verket på ett enkelt sätt skulle kunna expandera i framtiden för att möta ökat elbehov. Redan i detta startskede tas beslut om en utbyggnad av kraftverket
1917:
Ångkraftverket är färdigbyggt och driftsatt enligt första planen. Det består av ett pannhus med 4 liggande ångpannor (P1-P4), en turbinhall med 2 ångturbingeneratorer (G1+G2) på vardera 7 MW, ställverk med transformatorer, kontrollrum för ångpannor och elproduktion samt diverse biutrymmen (bl.a. kontor, personalbyggnader, förråd, kolgård och verstäder). Allting är byggt i tegel och utfört i nationalromantisk stil av Västerås stadsarkitekt Erik Hahr. Pannhuset är dimensionerat för tio pannor av liggande typ.
1919:
Den första utbyggnaden av verket är färdig. Ett tredje ångturbingeneratoraggregat (G3) på 14 MW har nu tillkommit.
1921:
Vattenfalls östra huvudförråd flyttas från Uppsala till Västerås.
Elnätets västra stamlinje till Trollhättan kopplas ihop med Västerås.
1922:
Den fjärde ångturbinen (G4, även denna på 14 MW) samt ytterligare två ångpannor byggs. Man anlägger även en ordentlig hamn, samt lägger järnvägsspår på området.
1923/24:
Ångkraftverket var vid denna tid av den storlek som angavs i de ursprungliga planerna: 8 ångpannor (P1-P8, ombyggda fartygspannor faktiskt), 4 ångturbingeneratorer (G1-G4) på sammanlagt 42 MW samt ställverk. Kostnaderna hittills uppgick till 11.528.000 kronor.
1924:
En mindre anläggning för varmförzinkning byggs vid ångkraftverket.
1927:
Ångpannorna P10 och P9 byggs, fortfarande i det ursprungliga låga pannhuset. De första åtta pannorna har varit av konvektionstyp men dessa två nya byggs som strålningspannor. P9 var på den tiden skandinaviens första strålningspanna med kolpulvereldning.
1931:
Ångverkets kapacitet behöver utökas, och det befintliga pannhuset med sina tio liggande ångpannor är fullt. Man beslutar därför att bygga en ny stående tornpanna (P11). Man skaffar även en ny stor ångturbingenerator (G5) på 50 MW (Europas då största dubbelroterande turbin), samt en mindre (nya G2) på 27 MW som ersättare för de två äldsta.
1932:
P11 står färdig.
1934:
Ångturbinerna kan leverera upp till 100 MW effekt, men ångpannorna klarar bara att producera 55-75 MW och behovet förväntas öka. Vattenfallsstyrelsen beslutar därför i mars att ansöka om bidrag för att bygga en ny ångpanna till en total kostnad av 1,25 miljoner kronor.
1935:
Det beslutas att en kraftledning ska byggas mellan Västerås och Porjus.
1936-37:
Ytterligare en tornpanna, ännu lite större än den första, byggs (P12). Den är den största i Europa på sin tid. Den har kapacitet att leverera 240 ton ånga per timma Dessutom förses den med elektrofilter för rökgasrening, något de tidigare pannorna saknat. Denna panna utrustas redan från början med kolkvarnar, något som P11 fick förses med i efterhand då den i huvudsak var tänkt att eldas med olja (som var billigt på den tiden).
1938:
Den stora anläggningen för varmförzinkning byggs. I dess 5 grytor kunde man förzinka stolpar upp till 14 meter långa och 1,5 meter breda.
1940:
Ångkraftverket får ett eget driftvärn, med som mest upp till 100 man. Under de oroliga åren vid andra världskriget och kalla kriget hade många statliga verk egna driftvärn för att kunna försvara både sina egna anläggningar samt den omkringliggande staden. Fortfarande finns tre fundament till luftvärnskanoner kvar på taket till ångkraftverket.
1945:
Den stora stolpverkstaden byggs.
1947:
Två stora oljecisterner byggs.
1948:
Ytterligare en stor varmförzinkningsanläggning byggs.
1947-52:
De två största tornpannorna, P13 och P14, byggs i ett nytt 55 meter högt pannhus. Dessa pannor liknar P12 men är förstås ännu större och har ännu högre kapacitet (35 atö ångtryck jämfört med 24 hos P12, och 270 ton ånga per timme). Pannorna förses dessutom med ny typ av rökgasrening med cykloner och parakloner. Dessutom installeras ytterligare två ångturbingeneratorer (G6 och G7 på vardera 65 MW). Det är alltså dessa två nya pannor som huserar i det stora pannhuset (med P11 och P12 bakom sig) som vetter ut mot Mälaren, och som i hög grad bidrar till att ge ångkraftverket sitt monumentala utseende.
1952:
Västerås har hittills endast haft en inmatning från elkraftnätet (Älvkarleby i öster), men efter en tidigare olyckshändelse som slog ut hela högspänningsställverket skaffade man ytterligare en anslutning (denna gång från väster).
1953:
Västerås börjar som en av de första städerna bygga ett fjärrvärmenät för distribution av värme via hetvatten, och under de kommande åren expanderas nätet kraftigt. Tekniska Verken ansvarar för handel och distribution av denna fjärrvärme. Västerås ångkraftverk levererar den största delen av fjärrvärmen och resten produceras av kommunen i egna hetvattencentraler.
1954:
Det nya bostadsområdet Malmaberg byggs, och där byggs även en egen hetvattencentral (Apteraren) för fjärrvärmen.
1958:
En tredje mottagningsstation (den centrala) byggs för att ta emot el från kraftnätet.
1959:
Den sista ångpannan, P15, byggs. De gamla liggande ångpannorna i det ursprungliga pannhuset rivs ut för att göra plats för denna nya panna. P15's konstruktion skiljer sig från de tidigare tornpannorna. Nu separerar man istället de olika funktionerna, som t.ex. eldstad, rening och skorsten, och placerar dem bredvid varandra. P15 byggs från början för att kunna används för fjärrvärme inom Västerås stad, till skillnad från alla tidigare pannor som enbart använts för att generera elektricitet (edit: men någon av P13/P14 måste ju ha använts för fjärrvärme 1953-59?). Ångkraftverket tar alltså i detta sista skede ett steg mot att även bli ett kraftvärmeverk.
En utredning angående stadens fjärrvärme visar att ångkraftverket inte längre förmår leverera värme i den omfattning som staden framöver kommer behöva. För att klara detta måste ångkraftverket byggas om och byggas ut, vilket det för det första inte finns plats till (betänk att Västerås ångkraftverk hela tiden varit tänkt som ett reservkraftverk). För det andra visar utredningen att ett nytt modernt kraftvärmeverk anpassat för storskalig drift skulle lösa det hela både bättre och billigare. Som en notis kan nämnas att man redan innan detta hade skrinlagt idén att lösa stadens behov av fjärrvärme med hjälp av en atomvärmereaktor. Ångkraftverkets framtid börjar bli hotad...
Stenungsunds kraftverk tas även i bruk samma år, med modernare pannor och effektivare turbiner. Detta blir en av flera orsaker till att Västerås ångkraftverks betydelse börjar minska.
1960:
Vid förhandlingar mellan Vattenfallsstyrelsen och Västerås Stad bestämde man, med tanke på föregående års utredning, att ångkraftverket inte längre behövdes som leverantör av fjärrvärme. Framtiden ter sig än dystrare...
1961:
Beslutet att bygga ett kommunalt kraftvärmeverk tas den 23/2. Det ska placeras vid djuphamnen där man lätt kan hantera bränsletransporter och där det finns sjövatten tillgängligt för kylning. Den beräknade kostnaden för byggandet av kraftvärmeverket uppgår till 60 miljoner kronor. Den 29/6 bildas officiellt Västerås Stads Kraftvärmeverk AB.
1963:
Under sommaren (1/7 ?) tas det nya kraftvärmeverket i drift, med bl.a. två generatorer på vardera 44 MW. Ångkraftverket slutar leverera fjärrvärme till staden.
1966:
Verkstadsrörelsen läggs ner.
1969:
Det sista stora produktionsåret för ångkraftverket.
1979:
Ångkraftverkets sista år i egentlig drift.
1982:
Nedläggningsbeslut tas officiellt, men viss drift för utbildning vidmakthölls under 80-talet.
1992:
Vattenfall beslutar slutgiltigt att helt avveckla ångkraftverket.
Det nya kraftvärmeverket kan inte bara producera fjärrvärme utan även fjärrkyla. Det vatten som man tar värme från, t.ex. avloppsvatten, blir så kallt att man med detta kan skapa fjärrkyla för t.ex. stora förbrukare av luftkonditionering. 1992 blir Västerås först i landet med detta.
1998:
Efter många och långa diskussioner köper byggföretaget PEAB det nedlagda ångkraftverket med tillhörande 40.000 kvadratmeter mark för 200 kronor av Vattenfall.
1999:
I december förklarar Länsstyrelsen i Västmanland ångkraftverket som byggnadsminne p.g.a. dess industrihistoriska värden. Motivering: ”Västerås Ångkraftverk som började byggas år 1915 är det enda bevarade i sitt slag i Norden. Med den speciella sammansättningen av teknikhistoria, arkitektoniska och upplevelsemässiga värden uppfyller anläggningen de särskilda krav som kan ställas på ett byggnadsminne”. Samtidigt tas beslut om 22 miljoner kronor i statligt miljöbidrag för renovering av kraftverket och dess område, under förutsättning att projektet blir färdigt under 2002. Det enda egentliga projekt som genomfördes var dock renovering av arbetarbostäderna.
2001:
En expertgrupp utreder vilka delar av ångkraftverket som är "omistliga" ur byggnadsminnes-hänseende.
2002:
Bostadslängan byggs om till 12 radhus och 8 lägenheter av PEAB. De har tidigare delvis brunnit/vandaliserats och byggnadens öde var länge osäkert.
Eftersom ångkraftverket vid årets slut ännu inte blivit till något museum så ska Länsstyrelsen (enligt den tidigare landshövdingen Jan Rydh) vara beredd att pröva en hävning av byggnadsminnesförklaringen. Denna hävdes dock inte.
2003:
Den 4/2 meddelar PEAB att man är villiga att sälja ångkraftverket för den blygsamma summan 100 kronor. Tyvärr tillkommer då även den årliga drifts- och underhållskostnaden på ca 5 miljoner.
Den 18/2 kräver PEAB via länsrätten att byggnadsminnesförklaringen ska hävas, med hänvisning till det faktum att det ju inte blivit något museum.
Den 17/5 framläggs ett förslag att driva ett energimuseum på ideell basis av pensionärer med branschanknytning.
Den 22/8 vidhåller länsrätten byggnadsminnesförklaringen
2004:
PEAB och Västerås Stad har i mars månad diskussioner angående en nystart för ett slutligt avgörande angående hur ångkraftverket ska användas. I juni får Carin Fischer i uppdrag att skissa idéer kring ångkraftverkets framtid. Under hösten diskuteras dessa sedan. I oktober beslutar man om en förstudie avseende genomförbarheten i idéskissen. PEAB har tänkt sig satsa på "Nordens häftigaste upplevelsecentrum" - en kombination av äventyrsbad, akvarier, biograf, energimuseum, restauranger m.m. - kallat Kokpunkten. Kring årsskiftet 2004/2005 förs vidare diskussioner med bl.a. Länsstyrelsen, landstinget och Västerås Stad.
2005:
Den 24/2 presenterar PEAB sitt förslag för Västerås kommunstyrelse. Förslaget innebär bl.a. att det gamla låga pannhuset och kontors- och matarvattenbyggnaden byggs om till äventyrsbad/hälsocentrum, turbinhallen och de två äldsta tornpannorna P11/P12 blir energimuseum, ställverk och transformatorkällare blir "Science center" samt att de höga pannhusen för P13/P14 rivs ut och byggs om till akvarium, biograf, restauranger, café m.m.
Den 16/5 ansöker PEAB om dispens från byggnadsminnets skyddsföreskrifter
Den 7/7 beviljar länsstyrelsen undantag från byggnadsminnesförklaring enligt de villkor som PEAB önskat. Vilket bl.a. tillåter utrivning av de två största pannorna (P13/P14), den senaste pannan (P15), matarvattenanläggningen och delar av ställverket.
2006:
Den 23/2 godkänner Västerås Stads kommunstyrelse PEAB's förslag till ombyggnad av ångkraftverket.
Den 9/3 säger kommunfullmäktige med total enighet "ja" till PEAB's ombyggnad av ångkraftverket. Totala kostanden beräknas till 900 miljoner kronor. Västerås Stad lovar dessutom ett årligt kommunalt driftbidrag på 12-15 miljoner kronor, under 25 års tid.
Under sommaren ska ombyggnationen komma igång. Det är åtminstone tanken vid senvinter/vår. Dock verkar det hela skjutas upp åtminstone till hösten. En grundlig 3D-scanning av kraftverkets insida påbörjas dock.
Den 1/6 skulle planerna vara klara var det tänkt, men PEAB och Västerås Stad är fortfarande inte färdiga med det slutliga avtalet.


Ångkraftverkets placering

Ångkraftverket i Västerås var redan från början planerat som ett reservkraftverk, ett komplement till vattenkraftverket i Älvkarleby. Eftersom vattendragen i början av 1900-talet var oreglerade så var tillgången till vatten mycket varierad. Det fanns inga dammar där man kunde spara vatten till de torra sommarmånaderna. Älvkarleby matade el via Uppsala och Enköping till Västerås. Genom att placera ett ångkraftverk i slutet av elnätet så kunda man om behov uppstod mata strömmen från båda håll. Västerås visade sig dessutom ha andra strategiska fördelar. Eftersom det fanns planer på en sammankoppling av de västra, östra och norra elkraftnäten låg Västerås bra till för detta, och ett reservkraftverk här skulle då kunna användas för hela nätet. Ur militär försvarssynpunkt var det även bra med ett läge en bit in i landet, skyddat från kusten.


Sysselsättning/verksamhet

Eftersom detta var ett reservkraftverk så var det inte fråga om kontinuerlig drift. Vissa år stog det helt stilla, medans det kunde användas 8-9 månader andra år. Detta gjorde att sysselsättningen vid verket var mycket ojämn. För att få den jämnare uppstod med åren en rad sidoverksamheter, bl.a. tillverkning av kraftverksrelaterad utrustning som ledningsstolpar och ställverk. Man kom även att fungera som regionalt centrallager för Vattenfall. Order om driftsättning av ångkraftverket kunde komma när som helst, så det var därför alltid bemannat. Det i kombination med de olika sidoverksamheterna gjorde att så mycket som drygt 1000 personer som mest var anställda här.


Funktionsprincip

Ångkraftverkets produktion av el följer i princip denna ordning:
  • Pannorna eldas med kol eller olja
  • Elden värmer upp vatten i pannorna och omvandlas till ånga
  • Ångan förs via rör vidare till turbingeneratorer, vars skovelförsedda hjul börjar snurra p.g.a. ångans tryck
  • Turbinens axel, som nu roterar, är sammankopplad med generatorns axel och i generatorn omvandlas rotationen till el
  • Den "använda" ångan, som nu minskat i tryck och temperatur, kyls ner i en kondensor och återgår till vatten som pumpas tillbaka in i pannan
  • Den el som skapas i generatorn går vidare till ställverket där transformatorer anpassar spänningen till elnätet
Ångverkets pannor eldades huvudsakligen med kol, främst stenkol importerad från England och Tyskland. Denna levererades med båt (och tåg?), och lossades i verkets hamn med kranar som stod på kajen. Dessa revs tyvärr runt 1994. Kolet förvarades sedan i stora högar på kolgården i anslutning till pannbyggnaderna. Kolet maldes i kolkvarnar till ett fint pulver som sedan förbrändes i ångpannornas eldstad. (Fundering: Men de tidigaste pannorna eldades med "vanlig" kol? P9 var väl den första kolpulvereldade? Eller kördes de på olja?). Det fanns två kolkvarnar till varje ångpanna, vardera med en kapacitet att mala 20 ton kol per timme. Vid full drift kunde ångkraftverket förbruka upp till 2000 ton kol per dygn. Koleldning var ganska smutsigt i början av seklet, och stora delar av Västerås drabbades av nedfallande aska. Många husmödrar klagade bl.a. på att de fick sin tvätt förstörd. Senare började man använda filter i skorstenarna för att rena röken från aska. Under andra världskriget var det inte lika enkelt att importera kol och verkets anställda bröt därför torv i Trummelsberg och Ramnäs, som sedan användes som bränsle. Man eldade ibland även med olja, som förvarades i cisterner på gården.

Vattnet i ångpannorna värms upp av elden och omvandlas till ånga. Grovt räknat blir det en kubikmeter ånga av en liter vatten, vilket alltså motsvarar en volymexpansion på faktor 1000. En av finesserna med de höga tornpannorna är att eftersom de byggs på höjden så stiger både eldens värme och vattenångorna vilket höjer ångans temperatur och tryck ytterligare. Denna konstruktion var faktiskt något som utvecklades här på ångkraftverket, och den var banbrytande på sin tid. Konstruktionen gjorde även pannorna snabbstartade vilket förstås var bra med tanke på att detta var ett reservkraftverk som normalt sett stod stilla. Från kallt läge kunde pannorna vara i full drift och leverera ånga med full kapacitet på bara 15-20 minuter. Liknande samtida amerikanska pannor kunde kräva flera timmars starttid (de hade sen i och för sig högre tryck och bättre verkningsgrad). Nåväl, när ångan slutligen lämnar pannan har dess temperatur stigit till drygt 400 grader. I de två största pannorna P13/P14 höll den nästan 500 grader. De åtta tidigaste pannorna var av konvektionstyp och kunde leverera ca 20 ton ånga per timme. När P9 och P10 skulle installeras krävdes större kapacitet och verkets egen driftchef Nils Forsblad konstruerade då en strålningspanna som klarade att leverera det dubbla. Denna panntyp kom sedemera att kallas just Forsbladstyp. Med bakgrund av de goda erfarenheterna från Forsblads strålningspannor beslöt man att bygga vidare på denna princip, men i stående format, när 1931 års P11 konstruerades. Den fick en kapacitet på 130 ton ånga per timme. Denna panna byggdes från början enbart för oljeeldning, men kompletterades 1934 med kolkvarn. När P12 byggs några år senare höjs kapaciteten ytterligare till 240-300 ton ånga per timme. P13 och P14 - de två största tornpannorna - får slutligen en kapacitet av 270 ton ånga per timme. Skillnaden mellan konvektionspanna och strålningspanna är att vid konvektion är det endast rökgasernas värme som används, medan man med strålningspannor även utnyttjar eldens direkta värmestrålning.

Ångan förs via rör sedan vidare ner till turbinhallen och dess sju turbiner (sex tillverkade av STAL och en av de Laval) tillverkade 1917-52. Turbinhallen hade från början inte den storlek den har idag, men den har faktiskt under alla år behållit samma bredd (hallen är däremot utbyggd på längden, d.v.s. förlängd ner mot Mälaren). Faktum är att samtliga turbiner är ungefär lika stora rent fysiskt, men den tekniska utvecklingen har gjort att den senaste turbinen gav nästan tio gånger mer effekt än den första (65 MW jämfört med 7 MW).

Ångturbiner är sammankopplade med generatorer där den roterande rörelseenergin omvandlas till el. (Fundering: Borde kunna göra en bättre beskrivning?).

Trots att verket till stora delar består av utrustning för att värma upp vatten så behövs även kylvatten, bl.a. för kondensering (återföring av ånga tillbaka till vatten) och för reglering av värmeprocessen. För detta ändamål fanns en kylvattenanläggning. I denna användes vanligt sjövatten som togs ur Mälaren brevid.

Generatorerna skapar el med 6 kV spänning. Denna omvandlas i ställverket och transformatorkällaren och anpassas till de 70 kV som användes på elnätet. (Fundering: Mer info?).

I takt med omvärldens och teknikens utveckling förändrades även situationen för ångkraftverket. Under 70-talet började el i ökande grad produceras i andra typer av kraftverk, t.ex. kärnkraftverk, och reglering av vattendrag gjorde även att tillgången till vatten kunde kontrolleras bättre. Västerås Stads nya kraftvärmeverk var också en av de slutliga spikarna i kistan för ångkraftverket


Byggnader/arkitektur

Vissa av de anställda bodde i de arbetarbostäder av engelsk radhustyp som tidigt uppfördes på verkets norra område. Dessa hus, och de tidigaste delarna av verket, byggdes i nationalromantisk stil. När de höga pannhusen skulle byggas var det funktionalism som gällde, men alla byggnader hålls ändå samman av det röda teglet. Nästan samtliga stora byggnader inom verket har dessutom byggts ihop med varandra vilket ytterligare bidrar till sammanhållning och storslagenhet. Västerås stadsarkitekt Erik Hahr stod för ritandet av mycket av arkitekturen. Efter hans bortgång 1944 kom nya byggnader att i fortsättningen ritas av Sven Malm som då var Vattenfalls chefsarkitekt. Den byggnad på området som mest skiljer sig från de övriga är det sista pannhuset, P15. Det är i stora delar uppfört i plåt istället för tegel, och det tyder väl på vilken väg industriarkitekturen skulle gå i framtiden. Tegelfasaderna på de två första tornpannorna, P11 och P12, var för övrigt inte ens tänkta att finnas. Den ursprungliga idén var att den bärande fackverkskonstruktion som pannorna är byggda i skulle stå fritt. Det visade sig dock att i det stora hela så var det en försumbar merkostnad att även göra tegelfasader.


Föroreningar och miljöpåverkan

En verksamhet av det slag som ångkraftverket representerar skapar av naturliga skäl en del föroreningar, särskilt med tanke på under vilken tidsperiod verket var aktivt. När verket var i full drift kunde det producera så mycket som 2 ton aska per timme. På den tiden var källsortering ett ganska okänt begrepp så man tippade helt sonika skräpet i Mälaren. Det har förstås funnits gigantiska kollager, och även en oljedepå bestående av ett tiotal tankar på totalt bortåt 60-70.000 kubikmeter (och därtill kommande oljeledningar som förmodligen kan mätas i kilometer). Ångpannornas skorstenar hade under de första åren ingen rening varför aska och sot spreds över stora delar av staden. De senare pannorna utrustades med olika typer av rökgasrening. Bland kraftverkets sidoverksamheter kan dessuom nämnas godbitar som kreosotbehandling av trästolpar på 30-talet, transformatorrenovering och sist men inte minst en anläggning från 1938 för galvanisering av kraftledningsstolpar (med betbad, flussvätskesprayning utomhus och förzinkning med "dopp-i-grytan" där flytande zink låg på en bädd av smält bly). Låter som rena hälsohemmet...


Personlig reflektion

Här ovan utspelas nästan 100 års industri- och energihistoria. Och det sista kapitlet är ännu i denna stund (sommaren 2006) inte skrivet. PEAB's planer står kvar, men ingenting har påbörjats ännu. Det är ett projekt med avsevärda kostnader - och risker - involverat. Som älskare av gamla industrimiljöer kan man förstås gråta åt att se så mycket historia raseras för att ersättas av tillfälliga (?) kommersiella satsningar som äventyrsbad. Kommer detta planerade bad att stå kvar om 100 år? Å andra sidan måste man ju även inse att ett bevarande också det kostar pengar om det inte bara ska bli förfall och vandalisering av det hela.

Jag kan personligen tycka att miljöer i naturligt förfall har stora värden och är både vackra och fyllda av upplevelser, men det kräver nog att miljöerna i fråga har ett visst avstånd till civilisationen. Människor har ju en märklig förmåga att förstöra sådant som lämnas åt sig självt, och så skulle säkerligen ske även med ångkraftverket, särskilt med tanke på att det i princip ligger i centrala Västerås. Därför måste man nog tyvärr inse att "någonting" måste göras, innan det är försent. Väntar man för länge så brukar oftast rivning vara det enda rimliga alternativet. Och det vore nog det sämsta som kunde hända.


Slutkläm

Västerås ångkraftverk förresten... det är så vi kallar det idag. På den tiden det begav sig så hette det helt enkelt Västerås kraftverk. Eller t.o.m. "Älvkarleby kraftstation - Västeråsverket".

Så småningom hoppas jag även få möjlighet att lägga ut lite gamla bilder från kraftverkets arkiv.

Ja ja, sluta tjata och visa bilderna istället!