Bildstorlek, upplösning, PPI, DPI m.m.

Få saker är föremål för så mycket förvirring och diskussion som detta med bildstorlek, upplösning, PPI och DPI. I synnerhet PPI och DPI. Och det lustiga är att man egentligen inte behöver bry sig om det överhuvudtaget, åtminstone för hobbyfotografens vardagsbehov. Och allting grundar sig egentligen i detta med "storlek", och det faktum att storlek på en bildskärm är någonting helt annat än storlek på en utskriven bild på papper.

Den korta och enkla förklaringen

PPI och DPI har ingen som helst betydelse så länge vi visar en bild på skärmen. Bilden består av pixlar, skärmen visar pixlar, det är alltså bara pixlar som gäller.
Om vi (eller ett fotolabb) skriver ut bilden så kan PPI och DPI spela roll. Observera ordet "kan". PPI och DPI måste inte spela roll. Man kan strunta i dem också.
Du kan skriva ut i vilken storlek du vill
När du visar bilder på webben så har du ingen kontroll

Den långa förklaringen

Vill du ha den långa förklaringen? Läs då vidare...

Ska vi börja med att slå fast några saker:

En bild kan ha vilken storlek som helst
En bild har inte bara en storlek, utan flera, beroende på hur man ser på begreppet "storlek"
Vilken bild som helst kan skrivas ut i vilken storlek som helst
Vilken bild som helst kan visas i vilken storlek som helst

Om någon frågar dig hur stor en viss bild är, vad svarar du då? Är det en fysisk storlek i centimeter? Eller är det hur många pixlar den består av totalt? Eller antalet pixlar längs dess sidor? Eller kanske hur mycket utrymme den tar upp på hårddisken?

Och var kommer begreppen PPI och DPI in i det hela? Och behöver man verkligen bry sig om det?

Storlek på hårddisken

Om vi till att börja med tar den enklaste varianten av storlek, och den som man oftast inte menar med storlek, så är det väl hur mycket utrymme en bild tar på hårddisken eller annat lagringsmedia. Hur många megabyte eller kilobyte stor är den? Denna storlek varierar beroende på många faktorer: antalet pixlar i bilden, komprimeringsgrad, bildens färgdjup, filformat m.m. Något som däremot inte påverkar denna storlek är det kryptiska PPI/DPI, vilket vi återkommer till senare.

BILD Här ser vi i Windows utforskare en och samma bild som sparats med tre olika PPI-inställningar. 5 PPI, 72 PPI och 300 PPI. Som synes påverkar detta inte filstorleken.

En bildfils storlek beror på många faktorer. Som exempel har jag använt en bild som är 3872*2592 pixlar. Det innebär drygt 10 miljoner pixlar, närmare bestämt 10036224 stycken. Varje pixel består av tre färger - rött, grönt och blått. För en vanlig bild med 8 bitars färgdjup kan var och en av dessa färger anta 256 olika nyanser, från mörkt till ljust. Med lite binär matematik inser man att 256 nivåer motsvarar 8 bitar, d.v.s. en byte. Det "råa" bildinnehållet är alltså 10036224 pixlar med tre färger per pixel och en byte ljushetsinformation per färg. 10036224*3*1=30108672, alltså drygt 30 miljoner byte. Eller för att räkna om det till Megabyte: 30108672/1024/1024=28,7 MB.

Om vi tittar på våra bildfiler i datorn så är de ju oftast inte så stora, och det beror på att man ofta komprimerar dem med t.ex. JPG-formatet. Denna komprimering (som dessutom är en reducering eftersom man faktiskt tar bort bildinformation som våra ögon ändå har svårt att uppfatta) kan ske i olika grad. Hög komprimering ger liten filstorlek men samtidigt sämre kvalitet. Liten komprimering ger omvänt större filstorlek men högre kvalitet. Men även en komprimering i högsta kvalitet - alltså största filstorlek - ger en mindre filstorlek än det rena bilddatat. JPG är med andra ord ett "förstörande" filformat eftersom det faktisk plockar bort information ur bilden som sedan inte kan återskapas. Detta är dock inget problem så länge man inte tar bort för mycket, eller sparar filen upprepade gånger. Man kan förstås även spara sina bilder i icke-förstörande format, som t.ex. TIFF, men då blir filerna genast väldigt stora.

BILD Här ser vi en och samma bild som sparats i JPG-format med olika kvalitetsgrader, samt som en okomprimerad TIFF.

Storlek på bildskärm och vid utskrift

Kvar har vi då att förstå detta med en bilds synliga eller fysiska storlek. Dels på bildskärm och dels i utskrift - för det är två olika sorters storlek. Om vi tittar på en bild på skärmen så mäts storleken i pixlar och förstoringsgrad. Skriver vi däremot ut bilden så har vi en fysisk storlek som vi mäter i centimeter, eller tum (eller kilometer för den delen om vi vill).

För att förstå det hela bör man inse hela den kedja som en bild går igenom från det att den exponeras i kameran till det att man ser den på skärm eller utskrift.

Bilden skapas i sitt ursprungliga format i kameran. Exakt hur det går till och hur bilden exponeras är inte intressant i denna diskussion. Det viktiga är att någon sorts bild skapas med hjälp av kamerans sensor och därmed fastslås en aspekt av bildens storlek, nämligen pixlarna. En sensor består av ett visst antal ljuskänsliga punkter (pixlar) som vi oftast anger i antal miljoner. En kamera med en sensor som har tio miljoner punkter benämns i allmänhet som 10 megapixel. Sex miljoner är 6 megapixel o.s.v.

Detta säger oss hur många punkter bilden totalt är uppbyggd av, men inte hur de är fördelade. Beroende på vilken kamera vi använder så finns sensorer med lite olika proportioner. En systemkamera har oftast det klassiska s.k. småbildsformatet 3:2, d.v.s. långsidan är 50% längre än kortsidan. En kompaktkamera har i allmänhet ett något mera kvadratiskt format, nämligen 4:3 där alltså långsidan är 33% längre än kortsidan, d.v.s. samma format som en gammal klassisk TV. Bredbilds-TV har som jämförelse proportionerna 16:9, långsidan är alltså 78% längre än kortsidan. När vi vet totala antalet pixlar och sensorns proportioner kan vi också räkna ut hur långa dess sidor är räknat i antal pixlar. En enklare variant är förstås att läsa i kamerans manual.

Som exempel är här fyra olika kameror, med vilka vi tar en likadan bild på samma motiv (så lika som möjligt åtminstone):

Pentax K10D - systemkamera med sensor i s.k. APS-storlek

10 Megapixel
3872*2592 pixlar
format 3:2
exempelbildens storlek på disken: x MB

KonicaMinolta Dimage A2 - avancerad kompaktkamera med sensor i s.k. 2/3"-storlek
- 8 Megapixel
- 3264*2448 pixlar
- format 4:3
- exempelbildens storlek på disken: x MB

Canon IXUS 400 - vanlig kompaktkamera med sensor i s.k. 1/1,8"-storlek
- 4 Megapixel
- 2272*1704 pixlar
- format 4:3
- exempelbildens storlek på disken: x MB

Canon IXUS
- 2 Megapixel
- x*x pixlar
- format 4:3
- exempelbildens storlek på disken: x MB

BILD för varje kamera

Med samtliga kameror kan vi ta samma bild (samma bildvinkel och utsnitt) men de fyra resulterande bildfilerna kommer att skilja sig åt eftersom sensorerna skiljer sig åt. Rent teoretiskt, om alla andra förhållanden är lika, så ger en sensor med fler pixlar en mer detaljerad bild, eftersom varje enskild bildpunkt blir mindre. Om man sedan ser dessa detaljer beror på i vilken storlek man visar bilden, och hur bra sensorn faktiskt är på att fånga detaljerna. En annan skillnad är den rent bildmässiga, där en fysiskt större sensor (som i systemkameran) ger ett kortare skärpedjup och mindre brus än kompaktkamerorna. Detta med bildvinklar, utsnitt, skärpedjup, brännvidder och skenbara förlängningar p.g.a. olika sensor-storlekar är ett ämne för en egen artikel.

Bildvisning på skärmen

Nåväl, när bilden väl är tagen så brukar nästa steg oftast vara att kopiera den till datorn. Väl inne i datorn vill man oftast titta på den. Det kan göras med datorns eget bildvisningsprogram, ett bildredigeringsprogram eller liknande. Nu kommer vi till nästa storlek: hur stor är bilden på skärmen? Och då är frågan också: hur stor är skärmen?

Bilden (och sensorn som den kom ifrån), och likaså skärmen, är uppbyggda av pixlar, med den skillnaden att skärmar i princip alltid har mycket färre pixlar än vad en bild (eller sensor) har. Som exempel brukar en 17" eller 19"-skärm ha 1280*1024 pixlar, vilket motsvarar ca 1,3 Megapixel. En stor 24" widescreen-skärm klarar 1920*1200 pixlar vilket är ca 2,2 Megapixel. Ingen av dessa skärmar kan alltså återge en bild från en 4 Megapixels kamera i full "naturlig" storlek, och än värre blir det förstås med bilder från kameror med högre upplösning. För att få plats med hela bilden på skärmen måste man alltså förminska den.

Om du någon gång använt ett bildredigeringsprogram så vet du nog att man där kan zooma i bilderna, ofta genom att ange ett procentvärde. 100% betyder inte att man visar hela bilden, utan att man visar en pixel i bilden som en pixel på skärmen, d.v.s. man ser bilden i sin "naturliga" storlek. Och eftersom bilden i allmänhet innehåller fler pixlar än skärmen så motsvarar detta en inzoomning i bilden. För att se hela bilden måste vi zooma ut - hur mycket beror på hur många pixlar bilden består av, och hur många pixlar skärmen har. Att zooma ut så att hela bilden syns på skärmen brukar kallas "fullskärm" eller "anpassad storlek". Det program som visar bilden skalar då om bilden till rätt storlek, vilket i vissa enstaka fall kan ge intrycket av försämrad kvalitet. Detta beror på att bilden måste räknas om då flera pixlars information ska visas med en enda pixel eftersom bilden är förminskad. Detta gäller för övrigt vid alla zoomvärden förutom 100%. Olika program har olika metoder för att göra denna omräkning och bildens utseende kan därför skilja sig något. Det är dock inget som jag personligen reflekterat över. Vissa ambitiösa fotografer skalar själva ner sina bilder till "rätt" storlek för visning på den egna skärmen, men jag ser det som ett extra och onödigt steg då jag inte ser någon skillnad i kvalitet mellan min nedskalning och den som t.ex. Windows XP's bildvisningsprogram gör automatiskt. Ska man däremot visa bilden på webben så är det förstås vettigt att förminska bilden till rätt storlek, dels för att minska dess storlek i kB/MB och dels eftersom webläsare ofta är ganska dåliga på att skala om bilder. Och ingenstans har jag nämnt storlek i centimeter, PPI eller DPI. Detta eftersom fysisk storlek är ointressant när man visar bilder på en skärm, eller på webben.

Skärmar finns i många olika fysiska storlekar (14", 17", 19", 24" ...) och proportioner (4:3, 5:4, 16:9, 16:10) och de kan användas i många olika upplösningar (800*600, 1024*768, 1280*1024, 1400*1050, 1600*1200, 1920*1200 ...). Allt detta sammantaget gör att när man visar en bild på en skärm, kan man inte veta hur stor den kommer att bli rent fysiskt. På sin egen skärm kan man förstås mäta detta, men om man visar bilder på webben så har man ju ingen kontroll över vilka skärmar och upplösningar andra människor använder. Och man kan ju inte gärna kräva att folk ska ha en viss kombination för att de ska kunna se dina bilder. Därför är bildens dimensioner i pixlar, tillsammans med eventuell zoomfaktor, det som bestämmer hur en bild ska visas på skärmen. Det beryktade PPI/DPI har ingen betydelse eftersom det är bildpixlar som visas med hjälp av skärmpixlar.

BILD En och samma bild visad i fullskärm på några olika skärmar

BILD En och samma bild visad i 100% på några olika skärmar

PPI för bildskärmar

Nu protesterar du kanske och säger att bildskärmar har faktiskt 72 PPI, det har du ju läst någonstans. Jodå, det har jag också läst. Det är en gammal sanning som inte gäller längre, men den lever kvar och vägrar dö. Det stämde en gång i tidernas begynnelse när grafik på datorskärmar var i sin linda. Jag har för mig att det kommer från upplösningen 640*480 pixlar på en 12-tums-skärm, men jag är inte säker. Hur som helst, dagens skärmar och upplösningar ger faktiskt högre PPI. Det är bara att mäta och räkna. PPI=Pixels Per Inch, d.v.s. pixlar per tum. Dividera grafikkortets upplösning med skärmens fysiska storlek i tum (1 tum = 2,54 cm). Om du inte vill mäta själv så har jag några exempel:

14-tum laptop-skärm (28,5*21,4 cm) och 1400*1050 pixlar = 125 PPI
19-tum plattskärm (37,6*30,1 cm) och 1280*1024 pixlar = 86 PPI
24-tum widescreen-plattskärm (51,8*32,4 cm) och 1920*1200 pixlar = 94 PPI
37-tum widescreen-TV (x*x cm) och x*x pixlar = x PPI

Men detta PPI påverkar alltså inte hur bilden visas på skärmen. PPI används bara vid utskrift. Om man vill det. Skärmvisning använder sig av pixlar och zoom-faktor.

En sidospårsdiskussion i detta sammanhang är ju det faktum att de fyra ovanstående skärmarna inte bara har olika PPI, utan dessutom helt olika proportioner. 14-tumsskärmen har formatet 4:3, precis som en gammaldags TV eller vanliga digitala kompaktkameror. 19-tumsskärmen har formatet 5:4, d.v.s. lite mera kvadratiskt. Och bredbildsskärmen har formatet 16:10, istället för 16:9 som bredbilds-TV'n har. Återigen ett ämne för en helt egen artikel.

BILD Lägg in några bilder som visar de fyra skärmarna visandes hemsidan samt bilder i fullskärm och 100%

Bilder på webben

När man ska visa en bild på webben så har man i princip två alternativ

Ladda upp bilden i full storlek och låt websidan bestämma hur stor den ska vara
Förminska först bilden till rätt storlek och visa den sedan som den är

Det andra alternativet är i princip alltid att föredra. Visst kan man ta en bild med 10 megapixel och lägga upp den på en hemsida. Nackdelen är att den blir ganska stor mätt i MB vilket gör att det tar tid att föra över den och utrymme att lagra den. Ska man sen visa den i t.ex. 640 pixels bredd så måste användarens webläsare sedan förminska den, vilket webläsare inte alltid är särskilt duktiga på att göra på ett snyggt sätt. Nej, då är det bättre att man själv först förminskar den till 640 pixels bredd, tittar på den i 100% zoom och ser till att den ser ut som man vill. Denna bild tar mycket mindre plats och laddas snabbare på nätet. Sen kan webläsaren visa denna bild utan att storleksförändra den alls och den visas då utan några omräkningar.

BILD Lägg in två varianter av samma bild, en i full storlek och en förminskad och visa båda med 640 px bredd

Utskrifter

Nåja, slutligen vill man kanske skriva ut bilden på en skrivare, eller skicka den till ett labb för framkallning/förstoring/utskrift. Och då ska man plötsligt få ut bilden på ett fysiskt media som har en viss specifik fysisk storlek, t.ex. 15*10 cm, eller ett A4, eller något annat. Och då kommer det omtvistade PPI/DPI in i leken. Om man vill. Eller så struntar man i det. Man kan faktiskt välja.

Oavsett hur man skriver ut bilden så ska dess pixlar på något sätt omvandlas till fysiska färgpunkter på ett papper. Beroende på hur stora pixlarna skrivs ut på papperet så kommer den slutliga bildens storlek att variera. Eller tvärtom: om man vet hur stor den slutliga bilden på papperet ska vara så kommer storleken på de utskrivna pixlarna att variera.

Vid utskrift har man tre storleks-parametrar att arbeta med: antalet pixlar i bilden, papperets storlek och utskriftspixlarnas storlek. Man kan variera en eller två av dessa tre hur man vill, och de övriga ger sig då automatiskt (de blir vad de blir). Man kan däremot inte ange alla tre hur man vill, eftersom de har ett inbördes förhållande:

Upplösning i PPI = Antal pixlar dividerat med fysisk storlek

Detta innebär t.ex. att:

om man ökar den fysiska storleken på papperet så måste man samtidigt öka antalet pixlar, eller minska upplösningen i PPI
om man ökar upplösningen i PPI så måste man samtidigt öka antalet pixlar, eller minska den fysiska storleken
om man anger en specifik fysisk storlek och har ett visst antal pixlar, då blir upplösningen i PPI vad den blir
om man har ett visst antal pixlar och anger en specifik upplösning i PPI, då blir den fysiska storleken vad den blir
o.s.v.

De tre grund-formlerna är:

PPI=pixlar/storlek
pixlar=PPI*storlek
storlek=pixlar/PPI

Är det då PPI eller DPI man använder?

PPI=Pixels Per Inch, d.v.s. antal pixlar per utskriven tum
DPI=Dots Per Inch, d.v.s. antalet utskriftspunkter per tum

Vad är då skillnaden? Jo, bilden består av pixlar som ska skrivas ut. Skrivare skriver ut dessa pixlar med färgpunkter. För att förbättra kvaliteten, och framför allt för att kunna skriva ut färgnyanser som består av blandningar av de olika grundfärgerna, så använder skrivaren många små punkter (dots) för att skriva ut en pixel. Man använder alltså flera punkter per pixel. Högre DPI än PPI. Börjar det bli krångligt? Återigen: det där är något som du oftast kan välja att inte bry dig om.

Ponera att du har en bild från en 4 megapixels kamera där bildens pixeldimensioner är 2272*1704 pixel. Denna vill du skriva ut på ett papper så att långsidan blir 15 cm. Du ska då få ut 2272 pixlar på 15 cm, d.v.s. ca 151 pixlar per centimeter. För att räkna om det till tum så får vi multiplicera med 2,54 vilket ger ca 385 pixlar per tum, eller PPI. På varje tum av papperet ska alltså skrivaren klämma in 385 av bildens pixlar. Var och en av dessa pixlar har ett RGB-värde som anger vilken färgnyans den har (andelar av rött, grönt och blått).

Skrivaren använder en annan färghantering som istället bygger på cyan, magenta, gult och svart, kallat CMYK. Skrivaren, eller utskriftsprogrammet, gör om bildens pixlars RGB-värden till CMYK-värden och för att få färgnyanser och bra kvalitet delas sedan varje pixel upp i flera mindre delar som skrivaren skriver ut. Om skrivaren t.ex. delar upp varje pixel i nio mindre delar (tre på höjden och tre på bredden) så skrivs varje pixel i bilden ut med tre gånger fler skrivarpunkter på höjden och bredden. DPI (Dots Per Inch) är då tre gånger högre än PPI, d.v.s. 1154 DPI i ovanstående exempel. Tyvärr råder en viss begreppsförvirring kring dessa två förkortningar och de används ofta växelvis, vilket förstås inte förenklar vardagen för oss vanliga människor.

Men, som jag skrev innan, man kan faktiskt välja att inte bry sig om detta med DPI/PPI. Man kan låta programmet och skrivaren lösa det där automatiskt. Det som egentligen är intressant vid en utskrift är ju de två faktorer som man har koll på: bildens pixeldimensioner och den fysiska storleken på utskriften. Kom ihåg vad jag skrev i början: vilken bild som helst kan skrivas ut i vilken storlek som helst. Om du har en bild där långsidan är 2272 pixel och säger åt skrivaren att skriva ut den som 15 cm, ja då blir PPI automatiskt 385, som vi såg ovan. Om du däremot säger att du vill ha ut bilden på ett A4, där långsidan är 29,7 cm, ja då blir PPI (2272/29,7)*2,54=194 PPI. Och vill du ha ut den med en meters bredd så blir det (2272/100)*2,54=58 PPI. Skrivaren eller labbet fixar det där åt dig automatiskt.

Utskriftskvalitet och storlekar

Kommer bilderna att bli bra då? Ja det är nästa fråga, och här har faktiskt PPI en viss betydelse. Ju lägre värde desto färre pixlar per tum. Tänk dig ett extremfall där vi har PPI=1, d.v.s. en pixel per tum. Varje pixel blir alltså 2,54 cm bred och hög. En ganska rejäl färgblaffa. Svårt att se några detaljer i den bilden om den ligger på bordet framför dig. Men, en sådan bild ligger inte på bordet framför dig, därför att den fysiska storleken på den bilden från en 4 megapixelkamera skulle bli 2272*1*2,54=5771 cm=57,71 meter bred. Snacka om bild! En sådan bild tittar man inte på från en meters håll, nej man står tiotals, kanske hundratals meter från den. Och då ser den helt plötsligt bra ut. Upplösning är alltså även en fråga om betraktningsavstånd och hur stor del av ens synfält som bilden upptar.

BILD Lägg in några bilder som visar en storformatstavla på distans och närbild

För normalt betraktande av normala bilder, d.v.s. storlekar upp till kanske A3-A4 som man betraktar på armlängds avstånd brukar man rekommendera 200-300 PPI. Gör man större bilder så brukar dessa oftast betraktas från längre avstånd och man kan därmed tillåta sig att gå ner i PPI. Varför då inte alltid använda 300 PPI så man är på säkra sidan, även om man ska skriva ut en affisch, kanske du undrar? Jo, ju större fysisk utskrift man vill ha, med bibehållen PPI, desto fler pixlar krävs (se formlerna tidigare). När bilden skapas har den ju ett bestämt antal pixlar, och så länge de räcker till kan man mycket väl använda så hög PPI som möjligt. Men när man har för få pixlar och vill ha högre PPI än vad bilden egentligen klarar, ja då måste man skapa dessa pixlar på något sätt. Det kallas interpolering och är något som bildbehandlingsprogram och skrivare kan göra. Och visst, man kan som sagt skriva ut en bild i vilken storlek som helst eller med vilken PPI som helst, men när dessa extra pixlar skapas så blir det ny bildinformation som egentligen inte finns utan den är bara gissningar och medelvärden från programmet eller skrivaren. Kvaliteten blir därför aldrig bättre än vad originalbilden hade. Man kan inte skapa detaljer i bilden som inte finns där från början. Du har säkert sett på film hur polisen kan trolla fram ett knivskarpt ansikte ur en grötig liten bild. Sådant fungerar bara på film, inte i verkligheten.

Beroende på vilken metod man använder för interpoleringen kan man få allt från ganska dålig kvalitet, till riktigt bra. Den sämsta varianten är det som kallas "närmaste granne/nearest neighbor" där man helt enkelt kopierar närliggande pixlar. Bilden blir större men väldigt taggig och pixlig. Det bästa är att använda något dedicerat interpoleringsprogram som har speciella algoritmer för att förstora bilden på bästa möjliga sätt. Ett enklare och oftast lika bra alternativ är att använda det som kallas "bikubisk interpolering/bicubic" vilket gör matematiska beräkningar på omgivande pixlar för att räkna fram de nya pixlarna. Ofta är det svårt att skilja bikubisk interpolering (i t.ex. Photoshop) från fristående programs varianter. Även skrivare kan göra denna interpolering på dessa olika sätt och man kan då välja var den ska ske, i programmet eller i skrivaren, beroende på var den sker bäst och/eller enklast. Om det nu är någon större skillnad. Ibland syns skillnaden, ibland inte. Man får prova sig fram. Mina egna enkla tester visar att den interpolering som ett bra fotolabb (som t.ex. Crimson) gör är minst lika bra som den jag själv kan göra i Photoshop, både vid förminskning och förstoring. För mina krav som hobbyfotograf är det alltså bortkastad tid att själv göra några storleksförändringar. Jag skickar mina bilder i den storlek de kom från kameran till fotolabbet, och de kopior jag får tillbaka ser väldigt bra ut.

Men om vi antar att vi vill ha 300 PPI för att få bra kvalitet även vid närgånget beskådande av en bild då. Hur stora utskrifter kan vi då egentligen göra? Ja, det beror på hur många pixlar bilden innehåller. Ta de fyra kamerorna som exempel igen:

Formeln är: storlek=(pixlar/PPI)*2,54

2 Megapixel (x*x pixel) med 300 PPI ger en storlek på ca x*x cm
4 Megapixel (2272*1704 pixel) med 300 PPI ger en storlek på ca 19*14 cm
8 Megapixel (3264*2448 pixel) med 300 PPI ger en storlek på ca 28*21 cm
10 Megapixel (3872*2592 pixel) med 300 PPI ger en storlek på ca 33*22 cm

Detta är alltså vid 300 PPI, vilket ofta anges som rekommenderat värde för högkvalitativa utskrifter. För normalt vardagsbruk kan man ofta gå ner till 200 PPI vilket innebär att man kan göra utskrifterna något större, men fortfarande med tillräckligt bra kvalitet.

Eller så tänker man på ett annat sätt: om du vet vilken storlek du vill ha på utskriften och du vet hur många pixlar du har, vad blir då PPI-värdet? Räcker det till, eller blir det för lågt?

Formeln är: PPI=(pixlar/storlek)*2,54

Antag att du vill skriva ut bilder från de fyra kamerorna i A4-storlek. Bredden på ett A4 är 29,7 cm och det ger följande PPI för de fyra olika pixelantalen:

2 Megapixel (x*x pixel) med 29,7 cm bredd ger PPI x (för lågt, bilden kommer att se pixlig ut)
4 Megapixel (2272*1704 pixel) med 29,7 cm bredd ger PPI 194 (nästan lite för lågt, men det kanske kan räcka)
8 Megapixel (3264*2448 pixel) med 29,7 cm bredd ger PPI 279 (OK)
10 Megapixel (3872*2592 pixel) med 29,7 cm bredd ger PPI 331 (helt OK, faktiskt högre än nödvändigt)

Ytterligare ett tredje sätt att resonera är att om man har ca 8 megapixel eller mer så räcker det i allmänhet till hur stora utskrifter som helst. Med 8 megapixel så klarar man A4-storlek med 279 PPI. Om man skriver ut större format så har man längre betraktningsavstånd vilket gör att man klarar sig med lägre PPI.